Floby

Hemma igen efter en lång dag. Spelade på nedläggningen av bingohallen i Floby. De hade bokat mig för två spelningar: Fyra timmar under förmiddagen för att spela under bingon och en timme under eftermiddagen när man bjudit in allmänheten att ta för sig av bingohallens inventarier. Under själva bingon var det bara två besökare någon enstaka timme var, så det blev väl i ärlighetens namn aldrig nån riktig stämning i den dunkla och starkt mögeldoftande lokalen. Men på eftermiddagen, när det var huggsexa på inredningen, spårade det ur rejält. Ett femtiotal människor dök upp och de rev och slet besinningsöst i alla inventarier. Jag blev flera gånger bryskt knuffad åt sidan medan vi spelade och fick till sist sluta när delar av taket rasade in och strömmen bröts med en skarp knall. Då övergick även jag till att förse mig med en del prylar. Jag fick bl.a. med mig en gammal TV-kanna och en stor säck med bollar i olika färger med nummer på. Först visste jag inte vad jag skulle ha bollarna till men på hemvägen kom jag på att jag nu äntligen kan göra ett nytt draperi mellan köket och hallen. Det som jag har nu är gjort av ölringar som Åke sparat från en av sina dystrare perioder. Ingen prydnad direkt och dessutom en påminnelse om något man helst vill glömma. Så även om jag, till skillnad från många andra, inte fick några allvarligare kroppsskador under spelningen så satte det ändå igång en del tankar. Inte minst tänkte jag på den äldre herre med krossad näsa och blödande öga som lyftes in i en ambulans när jag gick därifrån. I sina händer höll han en krossad kaffebryggare som han vägrade släppa, trots att ambulanspersonalen försökte vrida den ur hans händer. Var det verkligen värt besväret, kan man fråga sig.

Bjurslätt

När jag var yngre tyckte jag att det var så himla roligt när man åt ett paket Mariekex och sedan försökte vissla. Jag har känt mig lite sorgsen den senaste tiden så jag gick och köpte ett paket. Men trots att jag inte för mitt liv kunde vissla när jag ätit upp kexen så kändes det inte alls särskilt skoj, snarare irriterande. Kanske minns jag fel. Kanske skall man inte göra det ensam. Eller så håller jag rent av på att tappa livsgnistan. Men det var gott med blandsaft till.

Flatås

Har inte skrivit på ett tag eftersom jag legat gipsad sedan spelningen på Överlyckans Äldreboende. När vi anlände dit och jag såg hur gamla och skröpliga alla var så kände jag mig själv riktigt ung och frisk, så jag bestämde mig för att jag skulle pigga upp gamlingarna rejält. Den ena tanken ledde till den andra och när vi skulle göra entré fick jag syn på en stor, ställbar säng just bredvid den del av golvet där vi skulle spela. Jag bestämde mig i stunden för att springa upp för den nedsänkta fotändan, med skojiga steg fortsätta hela vägen upp på den uppfällda huvudänden och slutligen hoppa därifrån ner på scen. Tyvärr misstog jag lite hur trögt det skulle vara att springa i en sådan säng, så när jag nått halvägs upp hade jag tappat så mycket fart att jag stannade, stod en stund och försökte hålla balansen och sedan föll handlöst bakåt. När jag slog i sängen måste någon sprint eller liknande löst ut för plötsligt hävde den sig uppåt med sådan våldsam kraft att jag slungades iväg i riktning mot den lilla skröpliga publikskaran. Jag landade hårt på en äldre herre som helt tyst sjönk ihop under mig medan jag föll över en kaffevagn som bar mig vidare ut i trapphuset och nedför en trappa innan jag och kaffevagnen slog i en vägg av väldigt hård marmor. Det sista jag såg innan jag förlorade medvetendet var några Delicatobollar som lojt fortsatte ner även för nästa trappa. Jag minns att jag hann tänka att jag i alla fall var glad att jag inte just då var en Delicatoboll.

När jag igår ringde föreståndaren för boendet för att reda ut det där med betalningen berättade hon att mitt framträdande varit mycket uppskattat bland de äldre och att man gärna bokade mig igen men att jag fick stå för kostnaderna för innehållet på kaffevagnen. Sådant värmer att höra.