Bengtsfors

Idag på väg till Bengtsfors kom jag och Åke återigen att tala om kvinnor och Åke hade en del märkliga funderingar på hur man får en kvinna intesserad. Min erfarenhet är att man skall vara sig själv eller åtminstonde en bit av sig själv och helst då en bit som kvinnor är intresserade av, vilket i Åkes fall kanske inte alltid är så lätt.

Ett sätt som jag tycker fungerat bra är att ha ett urval av Telias betalkort till telefonautomater till hands, gärna av hög valör och med trevliga motiv. Det finns en hel del fina kort som man kan råka plocka fram som t.ex Tjörnbron i vinterskrud eller en gullig hund med en gul boll.

Det viktiga är att det sker otvunget, varför inte med repliken: ”Ojdå, 120 markeringar! Det skulle räcka för att prata om livet med någon i flera timmar - om man bara hade någon att tala med”. Det har fungerat, framför allt på mindre orter.

Tidaholm

Åkte förbi Tidaholm och kom att tänka på Anita. Hon var en fantastisk kvinna på många sätt, utom dom dåliga, som man brukar säga. Vi var ihop ett tag men tappade sedan kontakten och nu är vi skilda, fast inte från varandra utan var och en på sitt håll. Ibland undrar jag hur det hade varit om vi hade varit skilda från varandra istället. Hade det varit bättre?

Lundbyhallen

Idag fick Åke tillbaka sin första film från framkallningen. Filmen följde med kameran när han köpte den på en utförsäljning i Komarken hösten 1997 så man kan väl säga att Åke är ganska återhållsam med fotograferandet. Men jag tycker det är nåt visst med att vänta länge på att få filmen framkallad - som ett sätt att återuppleva minnen. En bild som jag sett fram emot att se var den Åke tog på mig och Lalla Hansson när vi träffades på en spelning på Lundbyhallen utanför Borås. Inte minst ville jag visa bilden för Mona som är ett stort Lalla-fans men som aldrig trott på mig när jag berättat om mötet. Tyvärr kom varken jag eller Lalla med på bilden. Vi står lite längre till vänster, troligtvis för att Åke blundat med fel öga. Trots min besvikelse måste jag ändå ge Åke rätt i att om man bortser från den missen så är bilden ändå ett fint minne från ett fint möte med en fin artist.

Sjömarken

På väg hem idag dag stannade vi till i Sjömarken utanför Borås och gick ner till stranden för att dela på en påse citron-wafers. Vi blev sittande rätt länge i det stilla regnet och tittade tankfullt på näckrosorna i sjön medan vi åt under tystnad. Jag tänkte på hur fantastisk naturen är på att anpassa sig. Ett exempel: Alla näckrosorna hade stjälkar som räckte precis upp till vattenytan. En slump? Nej knappast.

Borås

Idag när vi var på väg till Borås satt Åke och spelade dragspel i framsätet och jag tog mod till mig och berättade om mitt misstag med självscanningen på ICA häromdagen. Åke, som sällan skrattar, fick ett skrattanfall som jag aldrig sett maken till. Han skrattade verkligen med hela kroppen och när han kastade sig framåt slog dragpelet i instrumentpanelen med sån kraft att air-bagen löste ut med en kraftig smäll.  När dragspelet och Åke pressades ihop uppstod ett fruktansvärt starkt ackord som sakta avtog med fallande tonhöjd. Trots att han hann vända ansiktet mot mig innan smällen skulle jag aldrig kunnat gissa att det var Åke som satt där om jag klivit in i bilen just då. Mina tankar gick snarare till en sån där hälleflundra som ofta har ögonen i oordning. Jag stannade bilen och när airbagen släppte öppnade Åke dörren och vinglade ut, slog huvudet i en handgjord skylt med texten ”Antikt och Kuriosa” och föll ihop på vägrenen. Det tog mig en bra stund att skilja Åke och dragspelet åt. Resten av resan talade Åke med väldigt stark röst och tycktes inte höra vad jag sa. Konserten blev inget vidare. Främst på grund av att många av dragspelets toner ljöd konstant under hela konserten men också som en följd av att Åke varken hörde vad jag sjöng eller vad han själv spelade.  Så här i efterhand är jag i alla fall glad att Åke inte spelar klarinett.

Sjöviks Industriområde

I fredags spelade vi på Sjöviks Industriområde utanför Alingsås i samband med en brandövning. Eftersom brandövningar där anses tråkiga (det brinner inte på riktigt) var vi inhyrda för att underhålla vid uppsamlignsplatsen på parkeringen. Så här i semestertider var det inte så stor uppslutning men det spelade ingen större roll. Det var nämligen helt omöjligt att överrösta brandlarmet som var placerat vid uppsamlingsplatsen och som hakat upp sig. Extra otur med tanke på att nästan alla gick på semester den dagen och ingen lyckades stänga av det.

Gråbo

Jag tycker att ordet ”prisvärd” är mycket bättre än ordet ”billig” utom möjligen i uttrycket ”billig slampa”. Men det uttrycket har jag å andra sidan knappt använt sen jag skilde mig från Gunilla.

Torp

Idag gjorde jag bort mig. Jag brukar bara ibland handla på stormarknader och i så fall handlar jag på COOP som har prisvärda herrstrumpor som ändå ser dyra ut, men idag bar det sig inte bättre än att jag hamnade i en stor ICA-butik. När jag betalat självscannade jag mig för att visa att jag inte tagit något. Då kom det fram en ung man i ICA-kläder och stoppade mig. Enligt honom skulle scannerhandtaget användas på varorna och inte på mig själv.  ”Det är ingen flygplats, det här”, sa han och flinade ungdomligt. När jag förstod mitt misstag kändes det onekligen pinsamt. Det konstiga är att ingen sagt ifrån på COOP där jag scannat mig på samma sätt många gånger.  

Karlsborg

När vi spelade på Karlsborgs camping på midsommar stod en man och en kvinna framför scen och skrek allt intensivare åt varandra. De skrek så så hemska saker att man får anta att de var gifta. När de inte kunde skrika högre ryckte plötsligt kvinnan den trådlösa mikrofonen ur min hand och använde den för att överrösta mannen. När hon vrålat i mikrofonen en stund följde mannen hennes exempel, tog mikrofonen från kvinnan och gav svar på tal. Det var inga vackra ord som i den stilla sommarnatten ekade ut över Vättern och snart började folk strömma till för att ta del av deras gräl. Det dröjde inte länge förrän ytterligare en kvinna slet åt sig mikrofonen tätt följd av en man vars resonemang var svårt att följa. Arrangören Lenny försökte ta tillbaka mikrofonen och ropade att den var värd 6000 kronor men då blev stämningen hotfull och ytterligare en kvinna tog mikrofonen och sprang in bland husvagnarna. Där uppstod, av mikrofonljudet att dömma, ett handgemäng innan en annan kvinna fick tag i mikrofonen och med stark stämma klagade på oväsendet. Att döma av ljudet anvädes sedan mikrofonen som tillhygge i ytterligare att slagsmål och en pressad mansröst hävdade att han höll på att kvävas. Så fortsatte det en stund med flera olika röster och ljud. Jag och Åke hade slutat spela och vi, Lenny och den lilla publiken stod och såg på högtalarna, där någon nu väste att mikrofonen minsann skulle grillas. Lenny tog emot detta besked med bestörtning och övergick till att stilla viska ”6000 kronor” om och om igen.  En duns hördes följt av ett mycket märkligt fräsande, tjutande ljud, ungefär som från en liten defekt fyrverkeripjäs. Inför detta ljud stannade hela campingen upp och stod stilla och lyssnade tills ljudet plötsligen förvann med ett vasst knäppande. Efter det hördes från högtalarna bara ett dovt surr. Publiken skingrades och efter en stund packade jag och Åke ihop. Lenny stod kvar med blicken fäst vid högtalarna och vi gick till bilen utan att fråga om gaget. När vi körde hem till Göteborg sa vi inte någonting till varandra på hela vägen. Vi bara satt tysta och tittade ut i den ljusa midsommarnatten.