Jalta

Idag sågs Olle och jag igen på caféet utanför Ica Maxi i Allums köpcenter i Partille. Vädret gjorde att det faktiskt var ljusare inne än ute, trots att caféet saknar fönster. Olle verkade pressad och det kunde jag inte låta bli att påpeka. Han ville först inte kännas vid det men sen kröp det fram varför han har så bråttom när vi ses. För att kunna prata med någon på tu man hand brukar han nämligen låtsas ”komma bort” från sin fru inne vid mjölkdisken, rusa ut till caféet, fika, och i bäst fall hinna in igen innan hans fru handlat färdigt. Sist hade han ju inte riktigt hunnit och det hade lett till att hans fru inte pratat med honom på tre dagar, vilket blivit extra jobbigt eftersom de just de dagarna skulle planera en skidresa. Till slut hade hans fru fått skriva ner både sina önskemål och förebråelser på post-it lappar som hon fäst på lämpliga sidor i resebroschyren.

Hursomhelst så berättade Olle nu väldigt snabbt, faktiskt i stort sett i ett andetag trots att han samtidigt drack kaffe och åt en grön Allum-bakelse, att Pastor Glandin kontaktat honom från Jalta, som förmodligen ligger i Ryssland, där Glandin driver en missionsförsamling som har biståndverksamhet i Afrika men som också, på grund av den dåliga lönsamheten med bistånd, även handlar med begagnat amalgam och andra förbjudna ämnen som diskret samlas in från svenska tandläkarmottagningar så att de slipper hantera det som farligt avfall och, via kurirer, skickas till Jalta där det skeppas vidare och säljs svart till tandläkare i länder i Afrika där Glandinmissionen etablerat sig. Nu ville, sa Olle när han olämpligt nog tryckt in ännu en stor sked bakelse i munnen, Glandin ha hjälp att samla in amalgam i Sverige och undrade om vi var intresserade av att hjälpa honom mot att vi skulle få tillbaka en del av de pengar Glandin, enligt honom själv, tagit hand om och förvaltat åt oss, i form av en ersättning av 250 kronor per kilo amalgam.

Jag strök lite av Olles bakelse ur pannan, tittade tankfullt på en rödbrusig man som i smyg sparkade sin hund vid förbutiken och räknade på vad t.ex. 100 kilo amalgam skulle ge i kassan.  Men även om det skänkte mig ett visst välbehag så fick tanken på Glandin mig att tveka. När jag vände mig tillbaks mot Olle för att säga honom detta upptäckte jag att han inte längre satt på stolen mitt emot mig. Istället kom han gående med sin fru ut ur butiken och låtsades inte se mig. De försvann ut mot den delen av parkeringen som har en ananas som symbol.

Stora Höga

Jag är verkligen född till artist. Vad inte många känner till är att jag en gång, när det var lite mer motigt än vanligt, bestämde mig för att sadla om och ta jobb i en liten skoaffär i Stora Höga. Det var inte många kunder där så den mesta tiden ägnade jag mig faktiskt åt att fundera ut nya låtidéer (ja där ser ni, ännu ett tecken på att man är artist i blodet). Hursomhelst hade jag provisionslön så när det väl kom in någon kund så var jag fast besluten att inte ge mig förrän dom hade köpt något. Till saken hör att jag under den perioden inte var riktigt i balans, mycket  på grund av en komplicerad affär med en gift kvinna som i sin tur visade sig ha en affär med ytterligare en man, som var gift med en tidigare flickvän till mig. Så en dag när en av veckans få kunder kom in bestämde jag mig för att jag inte skulle ge mig vad som än hände. Olyckligtvis var kunden inte intresserad av att köpa skor utan kom in i butiken för att sälja kalendrar till förmån för övergivna sommarkatter. Men när jag väl förstod det hade jag ju dessvärre redan bestämt mig. För att göra en lång historia kort så slutade det med att den gamla damen fick ett lindrigt benbrott i ankeln och att jag satt anhållen en kortare tid misstänkt för olaga frihetsberövande. Det var under den tiden jag fattade mitt beslut att resten av mitt liv helt ägna mig åt musiken. Ett beslut som jag aldrig ångrat. Utom möjligen ibland.

Peppared

Sitter och tittar ut på regnet och irriterar mig på uttrycket "Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder". Det stämmer faktiskt inte. Det finns inte alls bara dåliga kläder. Jag har t.ex. flera kavajer som är av toppkvalitet.

Stenungsund

I Stenungsund finns det en finfin parkering en bit från centrum som bara kostar 1 krona per timme! Det har hänt att jag stoppat i en krona och parkerat där, men sedan valt att sitta kvar i bilen och bara njuta hela timmen. Sist jag gjorde det gick jag noga igenom min adressbok och passade på att göra en lista över mina vänner. Av alla personer i min adressbok fick jag ihop följande lista:

Vänner genom jobbet: 75

Vänner jag tycker om: 12

Vänner jag verkligen tycker om: 8

Vänner på fliken "XYZ": 2

Nya vänner: 3

Vänner som förmodligen inte är mina vänner längre: 25

Vänner jag kan ”väcka mitt i natten”: knappt 1  (Åke-väldigt svårväckt)

Helt okända vänner i boken: 7

Myndigheter etc. 18

Döda vänner eller liknande: 3

Vänner jag fått när jag spelat på Potatisfestivalen i Alingsås: 0

Jag tycker det ser riktigt bra ut. Åtminstone tycker jag att jag har det sociala hönsnät som sägs vara så viktigt för att man skall må bra.

Färgelanda

Vaknade i morse av att telefonen ringde intensivt.

Det var Jocke i Herrljunga som verkade lida av så dåligt morgonhumör att jag nästan bad om ursäkt för att jag väckt honom, fast det var tvärtom. I mitt yrvakna tillstånd var det lite svårt att urskilja vad det var han skrek åt mig men jag förstod i alla fall att hundresenärerna igår hade lämnat restaurangen tidigare än vanligt och att det inte var aktuellt med fler hundspelningar för min del.

Han sa också en del förolämpande saker som gjorde mig så ledsen att jag inte kunde somna om. Så när han väl slängt på luren steg jag upp, klädde mig i min finaste kostym, tog bilen och körde till min favoritväg mellan Munkedal och Färgelanda. Jag brukar åka dit när det känns lite dystert. Vägen ser nämligen ut precis som den gjorde i slutet på 70-talet. Samma kurvor, samma hus och samma vägskyltar. Lägger man dessutom i en kasett från -78 i bilstereon så känns allting precis som då och man kan låtsas för en stund att livet ligger framför en igen och att allt kommer att bli bra.  

Herrljunga

Idag blev det plötsligt väldigt stressigt. Jag hade sånär glömt bort spelningen för Hundresenärerna på Skallegården i Herrljunga och fick ge mig av hals över huvud.

I ett svagt ögonblick hade jag ju dessutom lovat att skriva några låtar om hundar, men nu fanns det inte tid till det, så på vägen upp kom jag på idén att köra några gamla låtar jag skrivit till kvinnor men med kvinnonamnen utbytta mot hundnamn.

Spelningen gick hyfsat fram tills vi körde den gamla slagdängan Lilla Frida, fast med namnet utbytt mot Lilla Fido. Ni som kan den inser säkert, precis som jag gjorde efterhand när jag sjöng den, att den blir lite märklig om den sjungs till en hund:

Det var en sommar jag minns det än

Som jag träffade min lilla vän

Så vacker, så vig och smal

Och i en baddräkt som var mer än minimal

Du steg ur havet, det glänste om din kropp

Och någonstans inom mig så tändes det ett hopp

Jag hade varit ensam, nu ville jag va två

Jag tänkte bara stanna, snälla inte gå!

Du la dig på en handduk så nära strax intill

Jag tänkte där bredvid dig, att kanske att du vill?

och faktiskt mer än solen så kan jag värma dig

Så tänkte jag inom mig, när jag närma mig

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Ja tänk om jag, just jag fick va din vän

Å Lilla Fido det känns ibland 

Som jag vill mer än bara hålla hand i hand

Vill nån va med och leka? Jag fråga åt ditt håll

Snart skratta vi och lekte, i sanden med min boll.  

Så hamna vi i vattnet, så nära tätt intill

Då tänkte jag igen, att kanske att du vill

Vi stanna hela dagen. Ingen lust alls att gå hem

Du somnade på magen och sov till klockan fem

Och jag jag låg och såg, på dig från topp till tå

Och tänkte i mitt sinne, vad härligt att va två

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Ja tänk om jag, just jag fick va din vän

Å Lilla Fido det känns ibland 

Som jag vill mer än bara hålla hand i hand

På dagen på vår strand, så nära vid varann

Vi låg och såg på molnen, vid västerhavets rand

Sen sågs vi varje kväll, i en bar på mitt hotell

Vi hade alltid roligt, du var precis som mej.

Med samma galna humor och jag, jag var som dej

Och alla mina vänner dom sa som så,

Hur passar ni ihop, hur passar ni, ni två?

Och att dom sen blev tysta, det kan jag nog förstå

Den dagen när vi kysstes fast alla titta på

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Ja tänk att jag, just jag fick va din vän

Å Lilla Fido det känns ibland 

Som jag vill mer än bara hålla hand i hand

Så kom den ljuva kvällen, när det vara bara vi två kvar

När all längtan, alla frågor, skulle få ett ljuvligt svar...

[saxofonsolo]

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Tänk att jag, just jag fick va din vän

Ja, tänk att jag, just jag fick va den man

Å Lilla Fido, på strandens varma sand

Som fick  mer än bara hålla hand i hand.

Många lämnade lokalen under låten men nästan lika många satt tysta kvar när den var slut, så på det hela så gick det väl någorlunda bra. Nästa månad är det dags igen och då tänkte jag förbereda mig lite bättre. 

Rya

Idag ringde Olle upp mig igen. Han lät stressad och nästan viskade i luren så jag kunde inte höra allt han sa. Jag lyckades i alla fall uppfatta att han undrade om jag kunde hjälpa honom att få tag på begagnat amalgam. Därefter hördes hans fru ropa hans namn och samtalet bröts lika plötsligt som det börjat. Satt en stund med luren i handen och funderade. Begagnat amalgam kan jag inte minnas att Olle intresserat sig för tidigare.

Bräcke IV

Det är fortfarande tunnt med jobb så idag satt jag mest vid faxen och väntade. När den inte skickar eller tar emot fax så har den ett svagt, lätt tuggande ljud som jag intresserade mig för. Först låter det ganska hemtrevligt men efter någon timma blir det snarare en smula irriterande. Efter ytterligare någon timma blir det direkt sövande, så även om jag la örat mot faxen för att höra fler detaljer så somnade jag i den ställningen strax innan lunch. Mitt i denna slummer kom det plötsligt ett fax. Jag har ställt in faxen på högsta ljudnivå så att jag skall höra den även om jag sitter och repar i hobbyrummet, så med örat mot faxen blir ljudet fruktansvärt starkt. Så starkt att jag med ett vrål rullade ur stolen, trasslade in mig i faxsladden och drog hela maskinen över mig. Med armarna intrasslade i sladden kunde jag inte hindra att faxen, när bordet vek sig, la sig över mitt ansikte med ovansidan nedåt, något om ledde till att det varma papper som kom ut mer eller mindre trycktes in i min mun. När jag efter en stund lyckades lösgöra mig visade det sig att faxet var ett reklamblad för kontorsmateriel. Man erbjöds tre limstift gratis om man köpte 15 pärmar. Lyckades efter en del pyssel räkna ut att det egentligen innebar att man fick 0,2 limstift per pärm. Funderade under lunchen på om det verkligen var ett bra erbjudande.
Kanske var det snarare ett försäljningstrick.

Lundby

Det är lite glest med spelningar nu. Idag sitter jag och funderar på att jag tänkte på milleniumskiftet i onsdags. Snart dags för lunch. Sen får vi se vad eftermiddagen har att erbjuda.