Jalta

Idag sågs Olle och jag igen på caféet utanför Ica Maxi i Allums köpcenter i Partille. Vädret gjorde att det faktiskt var ljusare inne än ute, trots att caféet saknar fönster. Olle verkade pressad och det kunde jag inte låta bli att påpeka. Han ville först inte kännas vid det men sen kröp det fram varför han har så bråttom när vi ses. För att kunna prata med någon på tu man hand brukar han nämligen låtsas ”komma bort” från sin fru inne vid mjölkdisken, rusa ut till caféet, fika, och i bäst fall hinna in igen innan hans fru handlat färdigt. Sist hade han ju inte riktigt hunnit och det hade lett till att hans fru inte pratat med honom på tre dagar, vilket blivit extra jobbigt eftersom de just de dagarna skulle planera en skidresa. Till slut hade hans fru fått skriva ner både sina önskemål och förebråelser på post-it lappar som hon fäst på lämpliga sidor i resebroschyren.

Hursomhelst så berättade Olle nu väldigt snabbt, faktiskt i stort sett i ett andetag trots att han samtidigt drack kaffe och åt en grön Allum-bakelse, att Pastor Glandin kontaktat honom från Jalta, som förmodligen ligger i Ryssland, där Glandin driver en missionsförsamling som har biståndverksamhet i Afrika men som också, på grund av den dåliga lönsamheten med bistånd, även handlar med begagnat amalgam och andra förbjudna ämnen som diskret samlas in från svenska tandläkarmottagningar så att de slipper hantera det som farligt avfall och, via kurirer, skickas till Jalta där det skeppas vidare och säljs svart till tandläkare i länder i Afrika där Glandinmissionen etablerat sig. Nu ville, sa Olle när han olämpligt nog tryckt in ännu en stor sked bakelse i munnen, Glandin ha hjälp att samla in amalgam i Sverige och undrade om vi var intresserade av att hjälpa honom mot att vi skulle få tillbaka en del av de pengar Glandin, enligt honom själv, tagit hand om och förvaltat åt oss, i form av en ersättning av 250 kronor per kilo amalgam.

Jag strök lite av Olles bakelse ur pannan, tittade tankfullt på en rödbrusig man som i smyg sparkade sin hund vid förbutiken och räknade på vad t.ex. 100 kilo amalgam skulle ge i kassan.  Men även om det skänkte mig ett visst välbehag så fick tanken på Glandin mig att tveka. När jag vände mig tillbaks mot Olle för att säga honom detta upptäckte jag att han inte längre satt på stolen mitt emot mig. Istället kom han gående med sin fru ut ur butiken och låtsades inte se mig. De försvann ut mot den delen av parkeringen som har en ananas som symbol.