Gunnilse

I stort sett tyckte jag att det blev en småtrevlig Jul även om inte allt gick precis enligt planen.

Jag hade i alla fall förberett mig noga, i förväg lämnat klapparna till Åke och avtalat med honom om att hämta mig när jag var klar med tomtandet. Sedan tog jag på mig tomtedräkten och tog bussen till Härryda  där jag träffade Kickan i hennes garage. Hon gav mig en snabb kram, som jag tolkade väldigt positivt, och sa att hennes man var på ovanligt dåligt humör idag. ”Han är verkligen otrevlig. Men, men, så har det alltid varit och så är det nu...”, sa hon. Det tyckte jag nästan lät lite ledsamt med tanke på hur länge dom varit gifta. Hur som helst så fick jag en rejäl säck med klappar och order om att vänta i garaget tills dom släckte utomhusbelysningen. Då skulle jag gå och knacka på. Jag satt och laddade i nästan en timma i det väldigt kalla garaget innan utomhusbelysningen släcktes. När jag väntat så länge var jag rejält taggad och tänkte att det var dags att göra något lite extra av detta så jag bankade med stor kraft på dörren och sa med (väldigt) stark röst: ”Hoho finns det några snälla barn här?”. Strax öppnade hennes yngste son, som var betydligt äldre än jag trott, kanske i 25-årsåldern. Han presenterade sig, sa välkommen och visade mig in i vardagsrummet där Kickan och hennes man, deras tre vuxna barn och en liten gråtande pojke satt uppradade i soffgruppen. Förutom en stor TV så var ena väggen täckt av en bokhylla helt fylld med flaskskepp av olika storlekar och längst upp prydd med en skylt med texten ”Bästa Fregatt i Enlitersflaska  - SM  1994 – Bernt Andersson”. Jag tog plats framför hyllan men tyckte inte att stämningen var direkt på topp. Så jag upprepade ”Hoho- finns det några snälla barn här?” Och trots att jag upprepade samma fras ytterligare två gånger, allt starkare,  så var det fortfarande helt tyst. Bara den lilla pojkens stilla gråt hördes. I sådana lägen är det viktigt att inte drabbas av panik, men det var tyvärr precis vad jag gjorde. Så jag bestämde mig av någon anledning för att jag skulle upprepa min fras igen men denna gång skulle jag svinga säcken över huvudet på ett skojigt sätt. Tyvärr missbedömde jag säckens tyngd så mitt i svingen vacklade jag bakåt vilket fick till följd att säcken svepte längs hyllan med flaskskepp och tog med sig många skepp med ett fruktansvärt krasande ljud. Kickan skrek rakt ut, jag tappade balansen och föll olyckligt baklänges och slog huvudet i hyllan bara för att känna att den rörde sig mot mig. Den hade tydligen lossnat från väggen och föll nu ut mot rummet. I sista stund lyckades jag stoppa den men resultatet blev att de resterande skeppen gled ur hyllan ett och ett och krossades mot golvet, trots att jag lite lamt försökte stoppa dem med ena handen. Jag lyckades rädda ett skepp, men just som jag trodde att jag lyckats hindra hyllan från att falla och utbrast ”Hoho – finns det några...” Så föll ”Bästa Fregatt”-skylten ner och slog mig så hårt i huvudet att jag tappade greppet om både hyllan och det räddade skeppet. Jag hann i alla fall styra hyllan lite åt sidan vilket gjorde att jag inte fick den över mig. Nackdelen var att den nu slog i TV:n som sprack med ett fränt liksom elektriskt ljud innan den la sig tungt över julklappssäcken med ett dämpat krasande. Efter det blev det helt tyst. Till och med pojken hade slutat gråta. Han satt bara med öppen mun och och stirrade på de krossade flaskskeppen. Den första som återfick fattningen var Kickan som rusade upp och väste ”Fort Pelle, du måste härifrån” samtidigt som hon tog mig hårt under armen och rusade ut med mig i hallen. Jag hann bara kort fråga hur det då skulle bli med julklappsutdelningen innan jag avbröts av en vansinnig mansröst som ropade inifrån rummet. ”Pelle - Vad i helvete. Är det Pelle?" När vi kom ut ur huset väntade som tur var Åke i sin bil på gatan utanför som avtalat och jag hann kasta mig in just när Kickans man dök upp i dörren med en keramiktomte i handen. Jag bad Åke att köra men trots att han reagerade ganska snabbt hann Kickans man fram och klubbade till bilen med tomten flera gånger i farten innan vi lyckades skaka honom av oss. Efter en stund lugnade jag ner mig och Åke frågade om allt gått bra. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara för på ett sätt hade det ju ändå gått hyfsat, åtminstone fram till själva julklappsutdelningen.

När vi kom fram till Åke hjälptes vi åt att bära in mina juklappar. Den största (ett års förbrukning av kattsand) var väldigt tung så Åke blev högröd i ansiktet innan vi var klara. Att det var så många klappar berodde på att jag skojat till det lite och slagit in klapparna till hans katt, 20 burkar kattmat, en och en. Jag har som sagt aldrig tidigare varit hemma hos Åke men har förstått att han håller mycket av sin katt, Lolo. Och mycket riktigt var det redan i tamburen fullt av fotografier på katten, en vit ullig sak med rosetter på huvudet. Det där med katten var en sida av Åke som faktiskt var lite annorlunda. Han kan ju verka ganska grovhuggen så jag tyckte det var roligt att han hade en vit katt med rosetter som han höll av. Nu visade det sig att det inte var riktigt så. När vi kom in i stora rummet satt där till min förvåning en kvinnan i soffan som Åke presenterade som sin fru Lolo. Jag blev väldigt konfunderad, jag visste inte att Åke hade en fru. Det hade han aldrig nämnt. Och när jag frågade efter katten så blev det så där tyst igen som det varit hemma hos Kickan. När vi baxat in alla presenter under granen tog Åke med mig ut i köket. Där sa han med viss skärpa att jag aldrig fick nämna katten igen. Den hade varit Lolos ögonsten men dött av njursvikt på Julafton förra året. Det var först under den utdragna, tysta julmiddagen som jag långsamt började inse att den Lolo Åke korthugget refererat till under alla år inte var katten utan hans fru och att de kattpresenter han köpt varit sådant som hon behövt för att vårda katten. Att katten nu var död gjorde mig lite nervös med tanke på att det nu låg 21 presenter under granen adresserade till Lolo, samtliga innehållande kattmat. Och mycket riktigt, julklappsutdelningen blev ansträngande i samma stund som Lolo öppnat den första klappen, en burk kaninlever i svampsås. Hon föll omedelbart i gråt och grät allt häftigare för varje burk Åke packade upp åt henne. När de kommit halvvägs igenom högen avbröt Åke julklappsutdelningen, öppnade tyst fönstret, tog tag i min tomtedräkt och slängde ut mig. Lite tur i oturen var att det stod en stor ölandstok just där jag landade så jag blev inte särskilt skadad. Värre var att jag var så långt hemifrån utan ytterkläder och utan plånbok eller pengar. Jag började gå längs en mörk väg i det alltmer tilltagande regnet och när jag gått ett tag kom jag fram till en busskur där jag satte mig att vänta. Det hann gå en bra stund innan jag såg någon buss och mina tankar hann bli en smula dystra. På något sätt känns det som om jag ibland har lite motlut.
När det till slut kom en buss var den markerad med ”Ej i trafik” så den passerade hållplatsen i hög fart. Jag satte mig igen, beredd på ännu dystrare tanker,  men till min stora förvåning tvärnitade bussen och backade tillbaka. Dörren öppnades och någon ropade mitt namn. Jag gick till dörren för att se vem det var och det visade sig att det var Sune ” Snabb-Sune ” Åkerbär, en gitarrist jag spelade med för länge sedan. Han bad mig hoppa upp i bussen och propsade på att köra mig hem. Jag var inte sen att tacka ja och på vägen hem berättade han att han tagit sig igenom en del svåra år, träffat en kvinna från Gunnilse, bosatt sig med henne där och bildat familj. Nu körde han buss och trivdes som aldrig förr. När han förstod att jag var klar med mitt julfirande propsade han på att jag skulle följa med hem till honom. Som många tidigare jular jobbade han på Julafton men hans familj satt hemma och väntade på honom med julbordet dukat. Dessutom, berättade han, var hela familjen stora Pelle Chanslös-fans så jag kunde helt enkelt inte tacka nej. Som en extra tjänst erbjöd han sig att köra via min lägenhet så att jag kunde byta ut den nu ganska sargade tomtedräkten mot något snyggare. När jag kilade upp för att byta om höll jag till min stora förvåning på att snubbla över Kickan som satt i min trapp och väntade. Hon berättade helt kort att hon inte hade för avsikt att återvända hem, någonsin, och vi bestämde att även hon skulle följa med hem till Snabb-Sune. Det blev en väldigt lyckad kväll. Hela Sunes familj spelade och sjöng och vi betade av stora delar av min repertoar till långt fram på småtimmarna, åt gott och hade väldigt roligt. När jag till slut skulle sova framåt natten kunde jag inte erinra mig någon trevligare Julafton. Det är ett gott betyg.

Backa

Uppesittarkväll. Har just slagit in de sista paketen till Åke och hans katt Lolo som bjudit hem mig på Julafton. Det skall bli trevligt. Har köpt en hel del kattmat, bland annat nåt som heter kattsand. Visste faktiskt inte att katter äter så mycket sand som dom tydligen gör. Till och med expediten i djuraffären tyckte det var lustigt.  Jag har märkligt nog aldrig varit hemma hos Åke trots att vi jobbat ihop i snart 20 år. Jag har även bjudit in Mona men hon har inte svarat. Kanske är hon fortfarande sur för det där med hönan och ägget.

Innan jag far hem till Åke skall jag hoppa in som tomte hos Kickan Andersson i Härryda och hennes man eftersom deras tomte blivit sjuk, något hon inte vågat berätta för sin man eftersom han reagerar väldigt starkt på minsta förändring. Kan faktiskt inte begripa varför hon valde honom. Hans enda stora intresse är att bygga sådana där miniatyrer av skepp som man pillar in i flaskor (till ingen nytta). Enigt Kickan har han Västra Götalands största samling av sådana skepp. Kan inte begripa hur han lyckats med det när han är så kolerisk som han är. Dessutom har han alltid haft ett horn i sidan till mig så Kickan har speciellt bett mig att ha en ordentlig tomtemask och inte avslöja vem jag är. Har övat några timmar idag och tycker mig fått in en del fina gester, så det kommer nog att bli väldigt lyckat. Det är inte för inte som man är en show-man ut i fingerspetsarna.

Ser verkligen fram emot morgondagen och vem vet, kanske får man några trevliga julklappar med sig hem. Minns att Gunilla nästan alltid gav mig olika städartiklar av hög kvalitet. En del av dem har jag fortfarande kvar. Eller alla, faktiskt.  

Kvänum

På vägen hem från Vara var jag på bra humör och fick ett infall att gå in på badhuset i Kvänum. Jag har inte varit på ett badhus sedan jag gick i skolan men lustigt nog såg allting precis ut som på 60-talet.Det luktade till och med likadant.
I omklädningsrummet var det först helt tomt men när jag hade duschat och skulle gå in till bassängen mötte jag en fetlagd äldre herre som antagligen redan hade badat och kom gående emot mig. Jag hälsade sådär lite överlägset som man gör när man möter någon i ett omklädningsrum som är äldre och i sämre form än en själv. Men när vi möttes och jag vek av åt ett håll vek han av sådär dumt åt samma håll, och just innan vi skulle krocka förstod jag att jag höll på att gå in i en spegelvägg. Att det var en spegel kunde jag förstå men att det var min kropp jag såg i spegeln kunde jag bara inte begripa. Ja blev stående blixt stilla och bara stirrade. Det var fasansfullt och liksom overkligt. Jag tror inte att jag sett mig själv utan kavaj på många år och jag önskade att jag inte gjort det nu heller.
Min första instinkt var att vända och rusa ut igen men inträdet hade ju trots allt varit 50 kronor. Så jag blev stående en stund och kände marken gunga under fötterna innan jag tog på mig kavajen, knäppte den noga och gick in till bassängen. Eftersom min kavaj är ganska lång fick jag nöja mig med att stå stilla i den grunda bassängen en stund. Jag kände mig ganska fånig. Den som inte visste att jag hade badbyxor under kunde säkert tro att jag bara hade kavajen på mig, vilket ju inte kan anses passande. Så lite då och då lyfte jag diskret på kavajen så att badbyxorna skulle synas. När en grupp damer som gjorde vattengymnastik stannat upp och tittat på mig en stund kändes det obekvämt, speciellt som musikanläggningen spelade "Lady in Red", en låt jag aldrig gillat.För att det skulle verka naturligt så rörde jag mig lite i takt till musiken, men på något sätt fick det bara motsatt effekt. Jag fann inte på något annat än att långsamt gå med små danssteg baklänges upp ur bassängen och tillbaka in i omklädningsrummet. Väl där tog jag mina kläder i famnen och rusade ut till bilen utan att byta om eller klä på mig. Olyckligtvis passerade jag det stora glasfönstret till simhallen och kunde se att gymnastikdamerna fortfarande följde vad jag gjorde.
På vägen hem stirrade jag tomt framför mig hela resan och brydde mig inte ens om att ta på mig när jag gick från parkeringen till lägenheten, trots att det nu börjat snöa. Typiskt nog mötte jag min granne i trappan och kom inte på något bättre att säga än "Kallt idag. Om benen alltså. Ja, God Jul då".
Det var ingen bra dag.

Åby

Lustigt. Idag är det precis 11111 dagar sedan jag och Gunilla skildes. Men uppriktigt sagt så bryr jag mig inte längre.

Backa

När det lackar mot Jul tänker jag ibland på min Julskiva från -86 ”Juleljus och Glöggrus – Hårda klappar och mjuka låtar Julen 1986”. På grund av en del ekonomiska förvecklingar kom den inte ut förrän i Juli -87. Då sålde den tyvärr väldigt dåligt men den innehöll flera pärlor som fortfarande är uppskattade, inte minst på julfester. Dom populäraste är nog:

1. Kulorna Dinglar - Det Är Fest!

2. Fyra Ljus Har Brunnit Opp!

3. Grisen Jag Fick Av Ulrika, Den Feta

4. Dina Lussebullar, Susanne – Det Är Nåt För En Man!

5. Tre Vise Män På Hammondorgel

6. Den Staken Heter Duga (Sa Göstas Lilla Fruga)

7. Betlehem Boogie

8. Fjärde Advent - Vad Har Egentligen Hänt?

9. Lite Krubb I Krubban, Krissie?

10. Tomten Heter Pelle - Vad Heter Du, Lilla Vän?

11. Vi Vräker I Oss Idag!
12. En Lucia I Kortkort, Oj oj oj!

13. Tillsammans Såg Vi Första Barret Falla
    (En Sann Historia) 

Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite dumt att ha ett årtal i skivtiteln. Det har gjort skivan alltmer svårsåld för varje år som gått.

Tibro

Jag tycker mycket om att sitta och bläddra i mitt klipp-album.Inte minst nu på hösten när det är mörkt ute. 

Den senaste recensionen jag fick var så sent som 2006 när jag spelade på ”Knaskommersen” som hålls varje år i Tibro. Det stod att: ”Förutom serveringen av världens största potatismos (18 kvadratmeter mos på Tibro torg) så var det kö till Lions populära ponnyridning. Även andra aktiviteter var mycket uppskattade”. Även om jag kanske inte nämndes vid namn tycker jag förstås att det värmer när man blir uppskattad på det sättet.

Svanesund

Vissa saker har man helt enkelt inte råd att missa. Som till exempel Chicago-Grillen i Svanesund som i helgen hade erbjudandet: ”Ät så mycket bostongurka du orkar för 10 kronor vid köp av två mosbrickor”. Jag är fortfarande inte hungrig. 

Björsared

Det har visat sig att flera av de spelningar Åke bokat under hösten och vintern är utomhus. När jag påpekade det innan vi började spela i Björsared idag blev Åke riktigt härsken. Hursomhelst så spelade vi på en liten scen som vetter mot en ensligt belägen lekplats. Eftersom det var väldigt tunt med folk skojade jag till det lite och hoppade upp och ställde mig på en gunga under solot på Kotlettvalsen. Det kanske låter lite tokigt men jag tror att det är sådana upptåg som gör att folk tycker om mig. Tyvärr gick det inte så bra denna gången. På något sätt halkade min vänsterfot ner i gungan och jag föll handlöst bakåt, slog huvudet i sanden och blev hängande så att jag såg Åke upp och ner. Men, som det heter, ”the show must go on” så jag sjöng klart låten hängandes i den ställningen. Under tiden lämnade de två mammorna med barn som sett föreställningen oss, så det var bara Åke och jag kvar när låten var slut. Tydligen var Åke fortfarande sur för han bara reste sig och gick utan att hjälpa mig ner. Jag blev ensam kvar hängande i gungan. Det var väldigt folktomt och tyst på platsen men som tur var stod ljudanläggningen fortfarande på så att jag kunde ropa i mikrofonen efter hjälp. Trots det tog det mer än en timma innan någon passerade och ytterligare en halvtimma innan någon stannade för att hjälpa till. Det var en trevlig hundägare som inte bara hjälpte mig ner. Han hjälpte mig också att packa ner både ljudanläggningen och stället med LP-skivor och bära dom till bilen där Åke satt tyst och tittade tomt framför sig. Hundägaren, som hette Magnus, berättade att han hört mig ropa en bra stund från sin lägenhet och eftersom han var så ensam och det inte var något bra på TV hade han gått ut för att se efter var ropen kom ifrån. Som tack för besväret gav jag honom en signerad kopia av ”Lilla Partyplattan”. Jag tyckte inte det var läge att ta betalt för skivan. Det gäller att ha sinne för sådant.

Åke fotograferade publiken innan vi började spela. Som vanligt riktade han kameran lite för långt åt vänster men jag tycker ändå att det blev en hyfsat bra bild. 

Åmål

I helgen hade vi återträff med gänget från bilskolan. Det är ett tag sedan vi tog våra körkort men vi har setts ett par gånger sedan den där våren 1972, både för för att snacka trafik och körning men kanske framför allt för att ha det trevligt tillsammans. Sist spårade det ur rejält med både skadegörelse och rattfylleri men denna gången gick det någorlunda städat till. Vi har ju alla blivit äldre. Inte minst Lars-Göran,vår gamla bilskollärare som tyvärr blivit ordentligt förvirrad och dessutom ser väldigt dåligt. Fram på småtimmarna lyckades vi i alla fall ändå övertala honom att sätta sig bakom ratten igen och krypköra några gånger igenom centrala Åmål. Trots skadorna på bilen så var det värt att se hans glada ansikte när han åter fick vara i sitt rätta element. Det enda vi ångrade var väl egentligen att vi inte stoppade honom när han prompt skulle visa hur man fickparkerar mellan två s.k. raggarbilar.

Laxå

Åke är verkligen inte speciellt trevlig. Å andra sidan är han min bästa vän så det är något man får stå ut med. Idag gjorde han mig i alla fall verkligen glad. Han är nämligen helt fenomenal på att fixa spelningar. Jag själv, som är en trevlig människa, har ofta långa fina diskussioner med arrangörer, diskussiner som i sort sett alltid resulterar i att det inte blir någon spelning. Åke, å andra sidan, är riktigt otrevlig. Lite som en fiskekrok skulle man nog kunna säga: Har man väl fastnat så gör det väldigt ont att komma loss. Så nu har vi inte mindre än tio spelningar bokade. Alla utom en i Västra Götalandsgregionen. Den tionde är i Laxå. Skall verkligen bli spännande att vidga sina vyer.

Backa

Kan man verkligen skämta om allt?
Nej, knappast.
Det skulle i alla fall ta väldigt, väldigt lång tid.

Öjersjö

Säkert har ni som jag lite skämtsamt flikat in frågan "Vad kom först: Hönan eller ägget?" när det passat i konversationen. Igår gjorde jag det när jag pratade med en yngling på banken. Men till skillnad från andra gånger så bestämde jag mig för att gå till botten med frågan denna gången. Tyvärr stängde banken innan vi kommit till något bra svar så jag fortsatte grubbla på vägen hem, under middagen och hela kvällen fram till sent på natten. För om man ser krasst på det: Om det skall kunna bli en höna måste det ju finnas ett ägg. Men var skulle det komma ifrån? Just det, hönan. Och hönan finns ju inte om det inte först funnits ett ägg. Och ja, ni anar kanske hur mina tankar gick. Till slut ringde jag till Mona trots den sena, eller snarare tidiga, timmen. Jag har alltid betraktat Mona som något av en själsfrände men jag kanske måste ändra min uppfattning om henne. När hon äntligen svarade och jag ställt frågan blev hon alldeles ursinnig. Nackdelen är att vi nog inte kommer att höras av på ett tag men fördelen var att jag äntligen slutade grunna på det där med hönan och ägget. Kanske stämmer det som min terapeut Rustan i Öjersjö sa i slutet av 80-talet, att ilska också kan innebära något positivt.

Rävlanda

Många människor idag använder en hel del engelska ord när dom t.ex. pratar med någon. Det är lite konstigt. Innan spelningen igår satt jag på skolbiblioteket i Rävlanda och tittade förstrött i ett engelskt lexikon. Mitt bestämda intryck var att i stort sett alla engelska ord även finns på svenska.

Hisings Backa

Hämtade ut ett paket från Mona på posten igår. Det var en bok: ”Ditt inre ljus – din yttre framgång” av en författare med ett väldigt ovanligt namn. Jag läste boken i natt och där stod bland annat att om man inte lyssnar till sin inre röst kan man aldrig nå framgång i livet. Känns onekligen lite snopet att få reda på det först nu, när såpass mycket av livet redan passerat.

Rävlanda

Det är intressant att människor som är arga för så mycket mer oväsen än när dom inte är arga. Idag när jag plockade upp Åke för att åka till Rävlanda var han riktigt sur och slamrade mycket mer än han brukar när han packade in dragspelet i bilen. Minns att Gunilla var lika dan. Hon började alltid diska våldsamt när hon blev ilsken. En klar fördel med det var att vi i slutet av vårt äktenskap i stort sett alltid hade ren disk hemma.  

Jalta

Idag sågs Olle och jag igen på caféet utanför Ica Maxi i Allums köpcenter i Partille. Vädret gjorde att det faktiskt var ljusare inne än ute, trots att caféet saknar fönster. Olle verkade pressad och det kunde jag inte låta bli att påpeka. Han ville först inte kännas vid det men sen kröp det fram varför han har så bråttom när vi ses. För att kunna prata med någon på tu man hand brukar han nämligen låtsas ”komma bort” från sin fru inne vid mjölkdisken, rusa ut till caféet, fika, och i bäst fall hinna in igen innan hans fru handlat färdigt. Sist hade han ju inte riktigt hunnit och det hade lett till att hans fru inte pratat med honom på tre dagar, vilket blivit extra jobbigt eftersom de just de dagarna skulle planera en skidresa. Till slut hade hans fru fått skriva ner både sina önskemål och förebråelser på post-it lappar som hon fäst på lämpliga sidor i resebroschyren.

Hursomhelst så berättade Olle nu väldigt snabbt, faktiskt i stort sett i ett andetag trots att han samtidigt drack kaffe och åt en grön Allum-bakelse, att Pastor Glandin kontaktat honom från Jalta, som förmodligen ligger i Ryssland, där Glandin driver en missionsförsamling som har biståndverksamhet i Afrika men som också, på grund av den dåliga lönsamheten med bistånd, även handlar med begagnat amalgam och andra förbjudna ämnen som diskret samlas in från svenska tandläkarmottagningar så att de slipper hantera det som farligt avfall och, via kurirer, skickas till Jalta där det skeppas vidare och säljs svart till tandläkare i länder i Afrika där Glandinmissionen etablerat sig. Nu ville, sa Olle när han olämpligt nog tryckt in ännu en stor sked bakelse i munnen, Glandin ha hjälp att samla in amalgam i Sverige och undrade om vi var intresserade av att hjälpa honom mot att vi skulle få tillbaka en del av de pengar Glandin, enligt honom själv, tagit hand om och förvaltat åt oss, i form av en ersättning av 250 kronor per kilo amalgam.

Jag strök lite av Olles bakelse ur pannan, tittade tankfullt på en rödbrusig man som i smyg sparkade sin hund vid förbutiken och räknade på vad t.ex. 100 kilo amalgam skulle ge i kassan.  Men även om det skänkte mig ett visst välbehag så fick tanken på Glandin mig att tveka. När jag vände mig tillbaks mot Olle för att säga honom detta upptäckte jag att han inte längre satt på stolen mitt emot mig. Istället kom han gående med sin fru ut ur butiken och låtsades inte se mig. De försvann ut mot den delen av parkeringen som har en ananas som symbol.

Stora Höga

Jag är verkligen född till artist. Vad inte många känner till är att jag en gång, när det var lite mer motigt än vanligt, bestämde mig för att sadla om och ta jobb i en liten skoaffär i Stora Höga. Det var inte många kunder där så den mesta tiden ägnade jag mig faktiskt åt att fundera ut nya låtidéer (ja där ser ni, ännu ett tecken på att man är artist i blodet). Hursomhelst hade jag provisionslön så när det väl kom in någon kund så var jag fast besluten att inte ge mig förrän dom hade köpt något. Till saken hör att jag under den perioden inte var riktigt i balans, mycket  på grund av en komplicerad affär med en gift kvinna som i sin tur visade sig ha en affär med ytterligare en man, som var gift med en tidigare flickvän till mig. Så en dag när en av veckans få kunder kom in bestämde jag mig för att jag inte skulle ge mig vad som än hände. Olyckligtvis var kunden inte intresserad av att köpa skor utan kom in i butiken för att sälja kalendrar till förmån för övergivna sommarkatter. Men när jag väl förstod det hade jag ju dessvärre redan bestämt mig. För att göra en lång historia kort så slutade det med att den gamla damen fick ett lindrigt benbrott i ankeln och att jag satt anhållen en kortare tid misstänkt för olaga frihetsberövande. Det var under den tiden jag fattade mitt beslut att resten av mitt liv helt ägna mig åt musiken. Ett beslut som jag aldrig ångrat. Utom möjligen ibland.

Peppared

Sitter och tittar ut på regnet och irriterar mig på uttrycket "Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder". Det stämmer faktiskt inte. Det finns inte alls bara dåliga kläder. Jag har t.ex. flera kavajer som är av toppkvalitet.

Stenungsund

I Stenungsund finns det en finfin parkering en bit från centrum som bara kostar 1 krona per timme! Det har hänt att jag stoppat i en krona och parkerat där, men sedan valt att sitta kvar i bilen och bara njuta hela timmen. Sist jag gjorde det gick jag noga igenom min adressbok och passade på att göra en lista över mina vänner. Av alla personer i min adressbok fick jag ihop följande lista:

Vänner genom jobbet: 75

Vänner jag tycker om: 12

Vänner jag verkligen tycker om: 8

Vänner på fliken "XYZ": 2

Nya vänner: 3

Vänner som förmodligen inte är mina vänner längre: 25

Vänner jag kan ”väcka mitt i natten”: knappt 1  (Åke-väldigt svårväckt)

Helt okända vänner i boken: 7

Myndigheter etc. 18

Döda vänner eller liknande: 3

Vänner jag fått när jag spelat på Potatisfestivalen i Alingsås: 0

Jag tycker det ser riktigt bra ut. Åtminstone tycker jag att jag har det sociala hönsnät som sägs vara så viktigt för att man skall må bra.

Färgelanda

Vaknade i morse av att telefonen ringde intensivt.

Det var Jocke i Herrljunga som verkade lida av så dåligt morgonhumör att jag nästan bad om ursäkt för att jag väckt honom, fast det var tvärtom. I mitt yrvakna tillstånd var det lite svårt att urskilja vad det var han skrek åt mig men jag förstod i alla fall att hundresenärerna igår hade lämnat restaurangen tidigare än vanligt och att det inte var aktuellt med fler hundspelningar för min del.

Han sa också en del förolämpande saker som gjorde mig så ledsen att jag inte kunde somna om. Så när han väl slängt på luren steg jag upp, klädde mig i min finaste kostym, tog bilen och körde till min favoritväg mellan Munkedal och Färgelanda. Jag brukar åka dit när det känns lite dystert. Vägen ser nämligen ut precis som den gjorde i slutet på 70-talet. Samma kurvor, samma hus och samma vägskyltar. Lägger man dessutom i en kasett från -78 i bilstereon så känns allting precis som då och man kan låtsas för en stund att livet ligger framför en igen och att allt kommer att bli bra.  

Herrljunga

Idag blev det plötsligt väldigt stressigt. Jag hade sånär glömt bort spelningen för Hundresenärerna på Skallegården i Herrljunga och fick ge mig av hals över huvud.

I ett svagt ögonblick hade jag ju dessutom lovat att skriva några låtar om hundar, men nu fanns det inte tid till det, så på vägen upp kom jag på idén att köra några gamla låtar jag skrivit till kvinnor men med kvinnonamnen utbytta mot hundnamn.

Spelningen gick hyfsat fram tills vi körde den gamla slagdängan Lilla Frida, fast med namnet utbytt mot Lilla Fido. Ni som kan den inser säkert, precis som jag gjorde efterhand när jag sjöng den, att den blir lite märklig om den sjungs till en hund:

Det var en sommar jag minns det än

Som jag träffade min lilla vän

Så vacker, så vig och smal

Och i en baddräkt som var mer än minimal

Du steg ur havet, det glänste om din kropp

Och någonstans inom mig så tändes det ett hopp

Jag hade varit ensam, nu ville jag va två

Jag tänkte bara stanna, snälla inte gå!

Du la dig på en handduk så nära strax intill

Jag tänkte där bredvid dig, att kanske att du vill?

och faktiskt mer än solen så kan jag värma dig

Så tänkte jag inom mig, när jag närma mig

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Ja tänk om jag, just jag fick va din vän

Å Lilla Fido det känns ibland 

Som jag vill mer än bara hålla hand i hand

Vill nån va med och leka? Jag fråga åt ditt håll

Snart skratta vi och lekte, i sanden med min boll.  

Så hamna vi i vattnet, så nära tätt intill

Då tänkte jag igen, att kanske att du vill

Vi stanna hela dagen. Ingen lust alls att gå hem

Du somnade på magen och sov till klockan fem

Och jag jag låg och såg, på dig från topp till tå

Och tänkte i mitt sinne, vad härligt att va två

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Ja tänk om jag, just jag fick va din vän

Å Lilla Fido det känns ibland 

Som jag vill mer än bara hålla hand i hand

På dagen på vår strand, så nära vid varann

Vi låg och såg på molnen, vid västerhavets rand

Sen sågs vi varje kväll, i en bar på mitt hotell

Vi hade alltid roligt, du var precis som mej.

Med samma galna humor och jag, jag var som dej

Och alla mina vänner dom sa som så,

Hur passar ni ihop, hur passar ni, ni två?

Och att dom sen blev tysta, det kan jag nog förstå

Den dagen när vi kysstes fast alla titta på

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Ja tänk att jag, just jag fick va din vän

Å Lilla Fido det känns ibland 

Som jag vill mer än bara hålla hand i hand

Så kom den ljuva kvällen, när det vara bara vi två kvar

När all längtan, alla frågor, skulle få ett ljuvligt svar...

[saxofonsolo]

Lilla Fido från Tylösand.

Du var hetare än strandens vita sand.

Jag såg dig – tänkte sen

Tänk att jag, just jag fick va din vän

Ja, tänk att jag, just jag fick va den man

Å Lilla Fido, på strandens varma sand

Som fick  mer än bara hålla hand i hand.

Många lämnade lokalen under låten men nästan lika många satt tysta kvar när den var slut, så på det hela så gick det väl någorlunda bra. Nästa månad är det dags igen och då tänkte jag förbereda mig lite bättre. 

Rya

Idag ringde Olle upp mig igen. Han lät stressad och nästan viskade i luren så jag kunde inte höra allt han sa. Jag lyckades i alla fall uppfatta att han undrade om jag kunde hjälpa honom att få tag på begagnat amalgam. Därefter hördes hans fru ropa hans namn och samtalet bröts lika plötsligt som det börjat. Satt en stund med luren i handen och funderade. Begagnat amalgam kan jag inte minnas att Olle intresserat sig för tidigare.

Bräcke IV

Det är fortfarande tunnt med jobb så idag satt jag mest vid faxen och väntade. När den inte skickar eller tar emot fax så har den ett svagt, lätt tuggande ljud som jag intresserade mig för. Först låter det ganska hemtrevligt men efter någon timma blir det snarare en smula irriterande. Efter ytterligare någon timma blir det direkt sövande, så även om jag la örat mot faxen för att höra fler detaljer så somnade jag i den ställningen strax innan lunch. Mitt i denna slummer kom det plötsligt ett fax. Jag har ställt in faxen på högsta ljudnivå så att jag skall höra den även om jag sitter och repar i hobbyrummet, så med örat mot faxen blir ljudet fruktansvärt starkt. Så starkt att jag med ett vrål rullade ur stolen, trasslade in mig i faxsladden och drog hela maskinen över mig. Med armarna intrasslade i sladden kunde jag inte hindra att faxen, när bordet vek sig, la sig över mitt ansikte med ovansidan nedåt, något om ledde till att det varma papper som kom ut mer eller mindre trycktes in i min mun. När jag efter en stund lyckades lösgöra mig visade det sig att faxet var ett reklamblad för kontorsmateriel. Man erbjöds tre limstift gratis om man köpte 15 pärmar. Lyckades efter en del pyssel räkna ut att det egentligen innebar att man fick 0,2 limstift per pärm. Funderade under lunchen på om det verkligen var ett bra erbjudande.
Kanske var det snarare ett försäljningstrick.

Lundby

Det är lite glest med spelningar nu. Idag sitter jag och funderar på att jag tänkte på milleniumskiftet i onsdags. Snart dags för lunch. Sen får vi se vad eftermiddagen har att erbjuda.

Bräcke II

Ibland sitter jag och tänker tillbaka på milleniumskiftet. Innan det inträffade trodde jag och många med mig att mycket skulle hända när almenackan slagit 2000-01-01. Men för min egen del har inte mycket förändrats, utom möjligen att tankmätaren i bilen lagt av. Men skulle det ha med milleniumskiftet att göra? Troligtvis inte. Det var nog mest ett jippo. 

Bräcke

En riktig fixardag idag. Fick ändå ingenting gjort. Märkligt.

Partille

Fikade äntligen med Olle Norén på Allum i Partille. Där kan man sitta och fika och samtidigt ha uppsikt över alla som passerar in och ut på stormarknaden. Perfekt om man tycker om att titta på folk (som har handlat).

Olle och jag var medlemmar i samma frikyrka några år på 80-talet. Det var en liten kyrka som leddes av en pastor Jack Glandin. Pastor Glandin var alltid väldigt solbränd och levde ihop med tre kvinnor som jag trodde var hans vuxna döttrar men som senare visade sig vara hans fruar. Förutom att predika på ett våldsamt sätt spelade Glandin trumpet och hade en väldigt mjuk sångröst. Jag, Olle och pastor Glandin åkte runt och spelade en del under namnet Jesus & Glandins, blev snabbt populära och fick en stor publik. I efterhand fick jag  reda på att Jesus & Glandins tjänade mycket pengar, men dom fick tyvärr varken Olle eller jag se så mycket av. En dag var nämligen Jack Glandin borta. Tydligen hade han vid sidan av det frikyrkliga drivit en olaglig äktenskapsförmedling med ryska kvinnor och blev tvungen att försvinna. Församlingen upplöstes och vi hörde aldrig av Glandin igen. Inte förrän nu när han kontaktat Olle. Tyvärr hann inte Olle berätta varför, för just som Olle skulle komma till saken kom hans fru ut från stormarknaden och var ännu argare (och lite kortare) än jag minns henne, så Olle fick ge sig av i all hast.

Kvar satt jag med det enda jag har kvar sedan min tid med Glandins: Pastor Glandins låtlista från en spelning 1984 på ett Maranatamöte utanför Dals-Ed som helt spårade ur.

Förutom låttitlarna, några anteckningar av Glandin själv.

---------------------------------------------------------- 

ü  OBS! Jag skall ha stora lampan längst fram.

-          Pelle och Olle delar ut Jesus och Glandinvimplarna.

1. Tokfrälst!
2. Jesus, Jesus och Jesus
3. Hej, Jag är Pastor Glandin
4. Evangeliet i tretakt. (Trumpet-solo. imponera!)
5. Som Far Läser Bibeln
6. Kramgo Psalm
   (Kollekt – helst sedlar – inte störa Gud med myntskrammel etc.)
7. Treenighet och Trekammarbrunn (Håll tillbaka Pelle)
8. Lite Smisk Av Guds Hand (Men För Ditt Eget Bästa)
9. Jag Har Skvallrat Till Gud Om Dig, Lilla Barn.
   (Plocka upp barn. Långa trumpetsolot, Högerprofil)
10. Alla älskar Pastor Glandin (Allsång)
11. Hej Då, Fula Tankar (Och Hej Då, Fula Flickor) (Predikan: Äktenskapet. Skuld och straff + lite om regler i bordtennis)
12. Jesus var Normal (Dikt: Kvinna-Man Och Inget Annat! )
13. Gud Är Godare Än Glass (Med Sås & Strössel)(Långa Skuldpredikan. Helst gråt och skrik. Frälsa minst 5)
    (Hetsa!)
14. Han Ser Dig När Du Syndar (Och Blir Jätte, Jättearg)
    (Kollekt – hot om det behövs)
15. Jesus Lever (i Dals-Ed)
    (Trumpet tills någon gråter)
    (Pelle och Olle ut, diskret)

(Applådtack. Krama kvinnor!Högerprofil. Kaffe?)

ü  Pelle och Olle samlar in Jesus och Glandinvimplar.

------------------------------------------------------

Sävedalen

Idag på Sävedalens brukshundsklubb inträffade något riktigt obehagligt. Jag fick syn på min gamla gymnastiklärare Göran Rask som satt i den lilla publiken. Jag hade Rask i gymnastik från klass 3 till klass 9 och han var fruktansvärt elak emot mig hela den tiden. Han fick mig bland annat att tro att jag var halt under hela högstadiet.

När det värsta obehaget lagt sig tog jag mod till mig och för att äntligen ge igen pekade jag på honom och sa inför publiken att ”Hej på dej du, gamla jumpamajen, jag har inte gjort en enda armhävning sedan jag slutade skolan.” Det blev några spridda skratt. Kanske inte så många som jag hoppats. Istället fick Rask skrattarna på sin sida när han svarade ”Nej, jag ser det!”.

Då tappade jag helt besinningen ock skrek att han var den värsta människa jag träffat och att det var hans fel att så mycket gått fel. Jag kunde inte hejda mig utan höll på en lång stund och räknade vrålande upp hur hans psykningar påverkat mitt liv. Jag tror att jag även råkade nämna skilsmässan från Gunilla några gånger. Efter mitt utbrott blev det helt tyst i flera minuter. Till slut bröt Åke tystnaden och stämde upp ”Sommar, sol och rajtan-tajtan” från ”Lilla Partyplattan” -83 och så körde vi den som sista låt. Det märkliga var att när vi åkte därifrån kände jag mig mer tillfreds än jag gjort på länge.

Floda

Tog en tidig lunch på Restaurang Proppmätt i Floda.
Det bästa med bricklunch är att man har allting samlat på ett ställe. Betalat och klart. Så borde det vara lite oftare här i livet.

Hisingen

Fick ett samtal från Olle Norén i morse. Olle och jag var goda vänner under min tid som kristen. Olle är tydligen inte heller speciellt kristen längre. Istället har han gått över till tallriksmodellen som han tycker funkar bättre för honom. Han verkade ha något på hjärtat så vi skall träffas och fika senare i veckan. Skall bli trevligt även för mig, hoppas jag.

Grästorp

På väg igen.

På Gräsgrillen i Grästorp läste jag i ett nummer av Illustrerad Vetenskap att Amerikanarna tydligen skickat ut en farkost för att hitta liv på andra planeter. En sån här dag undrar man om man inte borde testat den här i Grästorp först.

Alelyckan

I slutet av juli bjöd Åke på flintastek hemma vid grillen på balkongen i Alelyckan. Steken hade han hittat i frysen och tyvärr måste han tolkat bäst-före datum fel. 08.10.11 läste Åke som åttonde oktober i år, men i efterhand förstår vi att det nog snarare var elfte oktober -08. Först idag har jag kunnat vara uppe en längre stund och jag tog mig ut i köket för första gången sedan Åke skjutsade mig hem. Jag ringde Mona och hon hade klarat sig bättre. Repade sig tydligen redan efter en vecka. Kanske tack vare att hon bara åt av klyftpotatisen och såsen.

För att förströ mig innan jag la mig igen gjorde jag en liten lista över mina favoritsåser. Den blev så här:

1. Bernaissås
2. Bernaissås
3. Brunsås
4. Rude Island

Listan ser kanske lite lustig ut i början men eftersom Bernaissås är så himla gott så tycker jag att den är både godast och näst godast.    

Bengtsfors

Idag på väg till Bengtsfors kom jag och Åke återigen att tala om kvinnor och Åke hade en del märkliga funderingar på hur man får en kvinna intesserad. Min erfarenhet är att man skall vara sig själv eller åtminstonde en bit av sig själv och helst då en bit som kvinnor är intresserade av, vilket i Åkes fall kanske inte alltid är så lätt.

Ett sätt som jag tycker fungerat bra är att ha ett urval av Telias betalkort till telefonautomater till hands, gärna av hög valör och med trevliga motiv. Det finns en hel del fina kort som man kan råka plocka fram som t.ex Tjörnbron i vinterskrud eller en gullig hund med en gul boll.

Det viktiga är att det sker otvunget, varför inte med repliken: ”Ojdå, 120 markeringar! Det skulle räcka för att prata om livet med någon i flera timmar - om man bara hade någon att tala med”. Det har fungerat, framför allt på mindre orter.

Tidaholm

Åkte förbi Tidaholm och kom att tänka på Anita. Hon var en fantastisk kvinna på många sätt, utom dom dåliga, som man brukar säga. Vi var ihop ett tag men tappade sedan kontakten och nu är vi skilda, fast inte från varandra utan var och en på sitt håll. Ibland undrar jag hur det hade varit om vi hade varit skilda från varandra istället. Hade det varit bättre?

Lundbyhallen

Idag fick Åke tillbaka sin första film från framkallningen. Filmen följde med kameran när han köpte den på en utförsäljning i Komarken hösten 1997 så man kan väl säga att Åke är ganska återhållsam med fotograferandet. Men jag tycker det är nåt visst med att vänta länge på att få filmen framkallad - som ett sätt att återuppleva minnen. En bild som jag sett fram emot att se var den Åke tog på mig och Lalla Hansson när vi träffades på en spelning på Lundbyhallen utanför Borås. Inte minst ville jag visa bilden för Mona som är ett stort Lalla-fans men som aldrig trott på mig när jag berättat om mötet. Tyvärr kom varken jag eller Lalla med på bilden. Vi står lite längre till vänster, troligtvis för att Åke blundat med fel öga. Trots min besvikelse måste jag ändå ge Åke rätt i att om man bortser från den missen så är bilden ändå ett fint minne från ett fint möte med en fin artist.

Sjömarken

På väg hem idag dag stannade vi till i Sjömarken utanför Borås och gick ner till stranden för att dela på en påse citron-wafers. Vi blev sittande rätt länge i det stilla regnet och tittade tankfullt på näckrosorna i sjön medan vi åt under tystnad. Jag tänkte på hur fantastisk naturen är på att anpassa sig. Ett exempel: Alla näckrosorna hade stjälkar som räckte precis upp till vattenytan. En slump? Nej knappast.

Borås

Idag när vi var på väg till Borås satt Åke och spelade dragspel i framsätet och jag tog mod till mig och berättade om mitt misstag med självscanningen på ICA häromdagen. Åke, som sällan skrattar, fick ett skrattanfall som jag aldrig sett maken till. Han skrattade verkligen med hela kroppen och när han kastade sig framåt slog dragpelet i instrumentpanelen med sån kraft att air-bagen löste ut med en kraftig smäll.  När dragspelet och Åke pressades ihop uppstod ett fruktansvärt starkt ackord som sakta avtog med fallande tonhöjd. Trots att han hann vända ansiktet mot mig innan smällen skulle jag aldrig kunnat gissa att det var Åke som satt där om jag klivit in i bilen just då. Mina tankar gick snarare till en sån där hälleflundra som ofta har ögonen i oordning. Jag stannade bilen och när airbagen släppte öppnade Åke dörren och vinglade ut, slog huvudet i en handgjord skylt med texten ”Antikt och Kuriosa” och föll ihop på vägrenen. Det tog mig en bra stund att skilja Åke och dragspelet åt. Resten av resan talade Åke med väldigt stark röst och tycktes inte höra vad jag sa. Konserten blev inget vidare. Främst på grund av att många av dragspelets toner ljöd konstant under hela konserten men också som en följd av att Åke varken hörde vad jag sjöng eller vad han själv spelade.  Så här i efterhand är jag i alla fall glad att Åke inte spelar klarinett.

Sjöviks Industriområde

I fredags spelade vi på Sjöviks Industriområde utanför Alingsås i samband med en brandövning. Eftersom brandövningar där anses tråkiga (det brinner inte på riktigt) var vi inhyrda för att underhålla vid uppsamlignsplatsen på parkeringen. Så här i semestertider var det inte så stor uppslutning men det spelade ingen större roll. Det var nämligen helt omöjligt att överrösta brandlarmet som var placerat vid uppsamlingsplatsen och som hakat upp sig. Extra otur med tanke på att nästan alla gick på semester den dagen och ingen lyckades stänga av det.

Gråbo

Jag tycker att ordet ”prisvärd” är mycket bättre än ordet ”billig” utom möjligen i uttrycket ”billig slampa”. Men det uttrycket har jag å andra sidan knappt använt sen jag skilde mig från Gunilla.

Torp

Idag gjorde jag bort mig. Jag brukar bara ibland handla på stormarknader och i så fall handlar jag på COOP som har prisvärda herrstrumpor som ändå ser dyra ut, men idag bar det sig inte bättre än att jag hamnade i en stor ICA-butik. När jag betalat självscannade jag mig för att visa att jag inte tagit något. Då kom det fram en ung man i ICA-kläder och stoppade mig. Enligt honom skulle scannerhandtaget användas på varorna och inte på mig själv.  ”Det är ingen flygplats, det här”, sa han och flinade ungdomligt. När jag förstod mitt misstag kändes det onekligen pinsamt. Det konstiga är att ingen sagt ifrån på COOP där jag scannat mig på samma sätt många gånger.  

Karlsborg

När vi spelade på Karlsborgs camping på midsommar stod en man och en kvinna framför scen och skrek allt intensivare åt varandra. De skrek så så hemska saker att man får anta att de var gifta. När de inte kunde skrika högre ryckte plötsligt kvinnan den trådlösa mikrofonen ur min hand och använde den för att överrösta mannen. När hon vrålat i mikrofonen en stund följde mannen hennes exempel, tog mikrofonen från kvinnan och gav svar på tal. Det var inga vackra ord som i den stilla sommarnatten ekade ut över Vättern och snart började folk strömma till för att ta del av deras gräl. Det dröjde inte länge förrän ytterligare en kvinna slet åt sig mikrofonen tätt följd av en man vars resonemang var svårt att följa. Arrangören Lenny försökte ta tillbaka mikrofonen och ropade att den var värd 6000 kronor men då blev stämningen hotfull och ytterligare en kvinna tog mikrofonen och sprang in bland husvagnarna. Där uppstod, av mikrofonljudet att dömma, ett handgemäng innan en annan kvinna fick tag i mikrofonen och med stark stämma klagade på oväsendet. Att döma av ljudet anvädes sedan mikrofonen som tillhygge i ytterligare att slagsmål och en pressad mansröst hävdade att han höll på att kvävas. Så fortsatte det en stund med flera olika röster och ljud. Jag och Åke hade slutat spela och vi, Lenny och den lilla publiken stod och såg på högtalarna, där någon nu väste att mikrofonen minsann skulle grillas. Lenny tog emot detta besked med bestörtning och övergick till att stilla viska ”6000 kronor” om och om igen.  En duns hördes följt av ett mycket märkligt fräsande, tjutande ljud, ungefär som från en liten defekt fyrverkeripjäs. Inför detta ljud stannade hela campingen upp och stod stilla och lyssnade tills ljudet plötsligen förvann med ett vasst knäppande. Efter det hördes från högtalarna bara ett dovt surr. Publiken skingrades och efter en stund packade jag och Åke ihop. Lenny stod kvar med blicken fäst vid högtalarna och vi gick till bilen utan att fråga om gaget. När vi körde hem till Göteborg sa vi inte någonting till varandra på hela vägen. Vi bara satt tysta och tittade ut i den ljusa midsommarnatten.

Hjo

I Skaraborgs Allehanda blev jag intervjuad under den trevliga rubriken Hej på dig...

Det var lite personliga frågor i samband med att jag spelade på en dans i Hjo Stadspark. Tyvärr blev den nåt fel i tidningen så frågor och svar kom inte riktigt i rätt ordning men jag tycker ändå att det gav en bild av vem jag är som artist(och människa).

Namnet blev också fel, tyvärr.

Jag har sparat klippet:

Hej på dig...   ...   Pelle Sanslös!

...som spelar ikväll på Kultisdansen i Hjo Stads-park. Tio snabba frågor: Beskriv dig själv med tre ord: - Stor, dansant och med många kvinnor längst fram. Hur är din favoritpublik? - Välvårdad, fundersam och lite blyg. Vad tycker du om Hjo? - Det är väldigt tråkigt. Snart kanske det helt har försvunnit. Vad tycker du bäst om med Sverige? - Att många har det svårt men inte säger något. Vad tycker du sämst om? - Ett litet ställe på Tjörn där man kan bada naken utan att någon ser. Det finns snart inga ställen kvar som spelar fin dans-musik, vad tycker du om det? - Verkligen toppen. Jag längtar ofta dit. Vad har du för förebilder? - Svårt att säga, oftas är det nog oxfilé och bernaisesås Vad tycker du om att äta efter en lyckad spelning? - Martin Luther King Vi är snart halvvägs in i Juni, hur ser resten av månaden ut för din del? - Om jag lever och får ha hälsan så kommer jag nog att resa en del i Sverige och kanske åka utomlands. Jag hoppas också hitta nåt gammalt torp att renovera och när jag är färdig med det hoppas jag på att träffa en ny kvinna och bosätta mig nånstans vid kusten och kanske skriva mina memoarer. Men framför allt skall jag passa på att vila ordentligt och ta det lugnt. Vilka tre saker skulle du ta med till en öde ö? - Västergötland! Vad skall du göra när du blir pensionär? - Först åker jag till Tibro och sedan Skövde, even-tuellt också till Töreboda innan jag avslutar alltihop på Stora Hotellet i Karlsborg. Tack, Pelle och lycka till ikväll! SLA 14/6 1987

Grekland

Hörde på bilstereon att Grekland kanske kommer att gå i konkurs. Jag har i och för sig aldrig varit där men jag kan tänka mig att det kommer bli otroligt mycket arbete att auktionera ut alla saker som finns i Grekland. Tänk bara på all fetaost.

Lerum

En fördel med att arbeta som artist är att man inte har fasta tider. I Lerum igår tittade jag på klockan när vi började spela och hon visade 19:24. Det kan man knappast kalla en fast tid. Härligt.

Tiveden

Jag är normalt en lugn och sansad person men idag blev jag riktigt irriterad på Åke. Han har nämligen alltid hävdat att han är bra på att "mecka" med bilar och därför har han bytt däck på min bil när det varit dags för sommar- eller vinterdäck. Och så gjorde han för några veckor sedan också men idag, till min stora förvåning, blev jag stoppad av polisen för att jag hade vinterdäck!
Polisen hävdade dessutom att mina däck var "dubbade", nåt slags polisuttryck som jag inte känner till men som jag tolkade som att han antydde att däcken var stulna. Det tog mig en bra stund att övertyga honom om att de verkligen inte var "dubbade" utan att jag hade köpt dom själv och att jag till och med har kvar kvittot hemma i min Volvo-pärm. Till slut lät han sig i alla fall övertygas.
När jag sedan äntligen fick tag på Åke kröp det fram att han förmodligen glömde byta däcken våren 1992 och måste ha varit i otakt sedan dess, dvs varje år har han satt på sommardäcken på hösten och vinterdäcken på våren. Detta förklarar inte bara varför jag kört fast (med bilen) så ofta på vintern. Det förklarar tydligen, enligt Åke, även varför vi haft ett skarpt vinande ljud i bilen varje sommarsäsong. En liten tur i oturen är att det varit Åke som lidit mest av detta och att det har varit orsaken till att han ungefär en gång i timmen på sommaren måste gå ur bilen och vråla besinningslöst rakt ut för att lugn ner sig.
Speciellt otrevligt blev det en tidig morgon när vi körde igenom Tiveden och Åke stod och vrålade ovanligt illa i en skogsglänta. Det bar sig inte bättre än att två kraftigt byggda tyska turister som låg och sov i ett tält alldeles bredvid blev fullständigt vettskrämda och angrep Åke i raseri med ett Trianga-kök av hög kvalitet. Sedan dess hör Åke ett vinande även när Tyskland kommer på tal, så jag har undvikit det ämnet. Särskilt i bilen på sommaren. Men det skall bli ändring på det nu.

Lindome

Efter mitt inlägg för ett tag sedan har flera personer frågat om min skilsmässoplatta. Skivan, som hette ”Vad bryr du dig om hur jag mår”, spelades in efter att jag och Gunilla skilt oss 1980. Jag hade tänkt ge ut den till Julhandeln men Gunilla hotade att stämma mig (Typiskt henne, hon var verkligen en vidrig människa!) på grund av omslagsfotot så den kunde aldrig ges ut. Eftersom jag var så upprörd så hade jag dessutom råkat beställa 50 000 exemplar istället för planerade 500. Sedan dess har både min bil och min bostad varit fulla med skivor och det går inte en dag utan att jag stöter till en stapel eller måste flytta en kartong för att t.ex komma in i badrummet. Mona påstår att det inte är bra att ha det så, eftersom jag blir så upprörd när Gunilla kommer på tal. Hon tycker att jag skall slänga skivorna ”och gå vidare” men det tycker jag känns fel. Åtminstone så länge jag inte är klar med avbetalningen.

”Vad bryr du dig om hur jag mår” var en riktig dansplatta och hade 16 spår:   

SIDAN A

1. Gunilla - Jag Tyckte Aldrig Om Dig
2. Du Ljuger (Som Alltid)
3. Din Feta Kossa
4. Så Han Är Mäklare, Än Sen?
5. Så Typiskt Dig, Gunilla
6. Å Det Skall Du Säga?
7. Skulle Göran Larsson Vara Bättre i Sängen (Ha Ha Ha!)
8. Din Feta Kossa (Instrumental)

SIDAN B

1. Andra Quinnor Tycker Faktiskt Jag Är Trevlig
2. Räpan
3. Gå Du Bara (Jag bryr mig inte)
4. Jag Ville Faktiskt Skiljas Först
5. Du Ser Bara Äldre Ut För Varje Dag
6. Jag Har Skaffat Mig En Hund (Istället)
7. Där Fick Du Så Du Teg
8. Jag Klarar Mig Nog Utan Dig (Din Subba)