Gunnilse

I stort sett tyckte jag att det blev en småtrevlig Jul även om inte allt gick precis enligt planen.

Jag hade i alla fall förberett mig noga, i förväg lämnat klapparna till Åke och avtalat med honom om att hämta mig när jag var klar med tomtandet. Sedan tog jag på mig tomtedräkten och tog bussen till Härryda  där jag träffade Kickan i hennes garage. Hon gav mig en snabb kram, som jag tolkade väldigt positivt, och sa att hennes man var på ovanligt dåligt humör idag. ”Han är verkligen otrevlig. Men, men, så har det alltid varit och så är det nu...”, sa hon. Det tyckte jag nästan lät lite ledsamt med tanke på hur länge dom varit gifta. Hur som helst så fick jag en rejäl säck med klappar och order om att vänta i garaget tills dom släckte utomhusbelysningen. Då skulle jag gå och knacka på. Jag satt och laddade i nästan en timma i det väldigt kalla garaget innan utomhusbelysningen släcktes. När jag väntat så länge var jag rejält taggad och tänkte att det var dags att göra något lite extra av detta så jag bankade med stor kraft på dörren och sa med (väldigt) stark röst: ”Hoho finns det några snälla barn här?”. Strax öppnade hennes yngste son, som var betydligt äldre än jag trott, kanske i 25-årsåldern. Han presenterade sig, sa välkommen och visade mig in i vardagsrummet där Kickan och hennes man, deras tre vuxna barn och en liten gråtande pojke satt uppradade i soffgruppen. Förutom en stor TV så var ena väggen täckt av en bokhylla helt fylld med flaskskepp av olika storlekar och längst upp prydd med en skylt med texten ”Bästa Fregatt i Enlitersflaska  - SM  1994 – Bernt Andersson”. Jag tog plats framför hyllan men tyckte inte att stämningen var direkt på topp. Så jag upprepade ”Hoho- finns det några snälla barn här?” Och trots att jag upprepade samma fras ytterligare två gånger, allt starkare,  så var det fortfarande helt tyst. Bara den lilla pojkens stilla gråt hördes. I sådana lägen är det viktigt att inte drabbas av panik, men det var tyvärr precis vad jag gjorde. Så jag bestämde mig av någon anledning för att jag skulle upprepa min fras igen men denna gång skulle jag svinga säcken över huvudet på ett skojigt sätt. Tyvärr missbedömde jag säckens tyngd så mitt i svingen vacklade jag bakåt vilket fick till följd att säcken svepte längs hyllan med flaskskepp och tog med sig många skepp med ett fruktansvärt krasande ljud. Kickan skrek rakt ut, jag tappade balansen och föll olyckligt baklänges och slog huvudet i hyllan bara för att känna att den rörde sig mot mig. Den hade tydligen lossnat från väggen och föll nu ut mot rummet. I sista stund lyckades jag stoppa den men resultatet blev att de resterande skeppen gled ur hyllan ett och ett och krossades mot golvet, trots att jag lite lamt försökte stoppa dem med ena handen. Jag lyckades rädda ett skepp, men just som jag trodde att jag lyckats hindra hyllan från att falla och utbrast ”Hoho – finns det några...” Så föll ”Bästa Fregatt”-skylten ner och slog mig så hårt i huvudet att jag tappade greppet om både hyllan och det räddade skeppet. Jag hann i alla fall styra hyllan lite åt sidan vilket gjorde att jag inte fick den över mig. Nackdelen var att den nu slog i TV:n som sprack med ett fränt liksom elektriskt ljud innan den la sig tungt över julklappssäcken med ett dämpat krasande. Efter det blev det helt tyst. Till och med pojken hade slutat gråta. Han satt bara med öppen mun och och stirrade på de krossade flaskskeppen. Den första som återfick fattningen var Kickan som rusade upp och väste ”Fort Pelle, du måste härifrån” samtidigt som hon tog mig hårt under armen och rusade ut med mig i hallen. Jag hann bara kort fråga hur det då skulle bli med julklappsutdelningen innan jag avbröts av en vansinnig mansröst som ropade inifrån rummet. ”Pelle - Vad i helvete. Är det Pelle?" När vi kom ut ur huset väntade som tur var Åke i sin bil på gatan utanför som avtalat och jag hann kasta mig in just när Kickans man dök upp i dörren med en keramiktomte i handen. Jag bad Åke att köra men trots att han reagerade ganska snabbt hann Kickans man fram och klubbade till bilen med tomten flera gånger i farten innan vi lyckades skaka honom av oss. Efter en stund lugnade jag ner mig och Åke frågade om allt gått bra. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara för på ett sätt hade det ju ändå gått hyfsat, åtminstone fram till själva julklappsutdelningen.

När vi kom fram till Åke hjälptes vi åt att bära in mina juklappar. Den största (ett års förbrukning av kattsand) var väldigt tung så Åke blev högröd i ansiktet innan vi var klara. Att det var så många klappar berodde på att jag skojat till det lite och slagit in klapparna till hans katt, 20 burkar kattmat, en och en. Jag har som sagt aldrig tidigare varit hemma hos Åke men har förstått att han håller mycket av sin katt, Lolo. Och mycket riktigt var det redan i tamburen fullt av fotografier på katten, en vit ullig sak med rosetter på huvudet. Det där med katten var en sida av Åke som faktiskt var lite annorlunda. Han kan ju verka ganska grovhuggen så jag tyckte det var roligt att han hade en vit katt med rosetter som han höll av. Nu visade det sig att det inte var riktigt så. När vi kom in i stora rummet satt där till min förvåning en kvinnan i soffan som Åke presenterade som sin fru Lolo. Jag blev väldigt konfunderad, jag visste inte att Åke hade en fru. Det hade han aldrig nämnt. Och när jag frågade efter katten så blev det så där tyst igen som det varit hemma hos Kickan. När vi baxat in alla presenter under granen tog Åke med mig ut i köket. Där sa han med viss skärpa att jag aldrig fick nämna katten igen. Den hade varit Lolos ögonsten men dött av njursvikt på Julafton förra året. Det var först under den utdragna, tysta julmiddagen som jag långsamt började inse att den Lolo Åke korthugget refererat till under alla år inte var katten utan hans fru och att de kattpresenter han köpt varit sådant som hon behövt för att vårda katten. Att katten nu var död gjorde mig lite nervös med tanke på att det nu låg 21 presenter under granen adresserade till Lolo, samtliga innehållande kattmat. Och mycket riktigt, julklappsutdelningen blev ansträngande i samma stund som Lolo öppnat den första klappen, en burk kaninlever i svampsås. Hon föll omedelbart i gråt och grät allt häftigare för varje burk Åke packade upp åt henne. När de kommit halvvägs igenom högen avbröt Åke julklappsutdelningen, öppnade tyst fönstret, tog tag i min tomtedräkt och slängde ut mig. Lite tur i oturen var att det stod en stor ölandstok just där jag landade så jag blev inte särskilt skadad. Värre var att jag var så långt hemifrån utan ytterkläder och utan plånbok eller pengar. Jag började gå längs en mörk väg i det alltmer tilltagande regnet och när jag gått ett tag kom jag fram till en busskur där jag satte mig att vänta. Det hann gå en bra stund innan jag såg någon buss och mina tankar hann bli en smula dystra. På något sätt känns det som om jag ibland har lite motlut.
När det till slut kom en buss var den markerad med ”Ej i trafik” så den passerade hållplatsen i hög fart. Jag satte mig igen, beredd på ännu dystrare tanker,  men till min stora förvåning tvärnitade bussen och backade tillbaka. Dörren öppnades och någon ropade mitt namn. Jag gick till dörren för att se vem det var och det visade sig att det var Sune ” Snabb-Sune ” Åkerbär, en gitarrist jag spelade med för länge sedan. Han bad mig hoppa upp i bussen och propsade på att köra mig hem. Jag var inte sen att tacka ja och på vägen hem berättade han att han tagit sig igenom en del svåra år, träffat en kvinna från Gunnilse, bosatt sig med henne där och bildat familj. Nu körde han buss och trivdes som aldrig förr. När han förstod att jag var klar med mitt julfirande propsade han på att jag skulle följa med hem till honom. Som många tidigare jular jobbade han på Julafton men hans familj satt hemma och väntade på honom med julbordet dukat. Dessutom, berättade han, var hela familjen stora Pelle Chanslös-fans så jag kunde helt enkelt inte tacka nej. Som en extra tjänst erbjöd han sig att köra via min lägenhet så att jag kunde byta ut den nu ganska sargade tomtedräkten mot något snyggare. När jag kilade upp för att byta om höll jag till min stora förvåning på att snubbla över Kickan som satt i min trapp och väntade. Hon berättade helt kort att hon inte hade för avsikt att återvända hem, någonsin, och vi bestämde att även hon skulle följa med hem till Snabb-Sune. Det blev en väldigt lyckad kväll. Hela Sunes familj spelade och sjöng och vi betade av stora delar av min repertoar till långt fram på småtimmarna, åt gott och hade väldigt roligt. När jag till slut skulle sova framåt natten kunde jag inte erinra mig någon trevligare Julafton. Det är ett gott betyg.