Vaknade i morse av att telefonen ringde intensivt.
Det var Jocke i Herrljunga som verkade lida av så dåligt morgonhumör att jag nästan bad om ursäkt för att jag väckt honom, fast det var tvärtom. I mitt yrvakna tillstånd var det lite svårt att urskilja vad det var han skrek åt mig men jag förstod i alla fall att hundresenärerna igår hade lämnat restaurangen tidigare än vanligt och att det inte var aktuellt med fler hundspelningar för min del.
Han sa också en del förolämpande saker som gjorde mig så ledsen att jag inte kunde somna om. Så när han väl slängt på luren steg jag upp, klädde mig i min finaste kostym, tog bilen och körde till min favoritväg mellan Munkedal och Färgelanda. Jag brukar åka dit när det känns lite dystert. Vägen ser nämligen ut precis som den gjorde i slutet på 70-talet. Samma kurvor, samma hus och samma vägskyltar. Lägger man dessutom i en kasett från -78 i bilstereon så känns allting precis som då och man kan låtsas för en stund att livet ligger framför en igen och att allt kommer att bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar