Idag på Sävedalens brukshundsklubb inträffade något riktigt obehagligt. Jag fick syn på min gamla gymnastiklärare Göran Rask som satt i den lilla publiken. Jag hade Rask i gymnastik från klass 3 till klass 9 och han var fruktansvärt elak emot mig hela den tiden. Han fick mig bland annat att tro att jag var halt under hela högstadiet.
När det värsta obehaget lagt sig tog jag mod till mig och för att äntligen ge igen pekade jag på honom och sa inför publiken att ”Hej på dej du, gamla jumpamajen, jag har inte gjort en enda armhävning sedan jag slutade skolan.” Det blev några spridda skratt. Kanske inte så många som jag hoppats. Istället fick Rask skrattarna på sin sida när han svarade ”Nej, jag ser det!”.
Då tappade jag helt besinningen ock skrek att han var den värsta människa jag träffat och att det var hans fel att så mycket gått fel. Jag kunde inte hejda mig utan höll på en lång stund och räknade vrålande upp hur hans psykningar påverkat mitt liv. Jag tror att jag även råkade nämna skilsmässan från Gunilla några gånger. Efter mitt utbrott blev det helt tyst i flera minuter. Till slut bröt Åke tystnaden och stämde upp ”Sommar, sol och rajtan-tajtan” från ”Lilla Partyplattan” -83 och så körde vi den som sista låt. Det märkliga var att när vi åkte därifrån kände jag mig mer tillfreds än jag gjort på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar