Fritsla

Jag anser mig vara en ganska tillmötesgående person och kan helt generöst låna ut min mikrofon mellan två låtar om någon till exempel skulle behöva efterlysa en förvirrad släkting eller upplysa om att en brand härjar i lokalen. Men idag, när vi spelade på Nationaldagen i Fritsla, tog företagarföreningens ordförande mikrofonen ur min hand mitt i andra versen på ” Ännu En Man – Vad Härligt Susanne!” och berättade en ”rolig” historia som enligt honom skulle ”lätta upp dödgrävarstämningen”. (Något som jag för övrigt redan hade planer på att göra). För att visa mitt ogillande så tog vi inte om låten från början utan fortsatte istället med nästa låt. På det sättet fick ingen höra poängen i sista versen med dom två nakna männen i skafferiet. Ibland måste man faktiskt sätta ner foten, inte minst på nationaldagen. Det handlar om värdighet.