onsdag 6 juni 2012
Fritsla
Jag anser
mig vara en ganska tillmötesgående person och kan helt generöst låna
ut min mikrofon mellan två låtar om någon till exempel skulle behöva efterlysa en förvirrad
släkting eller upplysa om att en brand härjar i lokalen. Men idag, när vi spelade
på Nationaldagen i Fritsla, tog företagarföreningens ordförande mikrofonen ur
min hand mitt i andra versen på ” Ännu En Man – Vad Härligt Susanne!” och
berättade en ”rolig” historia som enligt honom skulle ”lätta upp dödgrävarstämningen”.
(Något som jag för övrigt redan hade planer på att göra). För att visa mitt
ogillande så tog vi inte om låten från början utan fortsatte istället med nästa
låt. På det sättet fick ingen höra poängen i sista versen med dom två nakna
männen i skafferiet. Ibland måste man faktiskt sätta ner foten, inte minst på
nationaldagen. Det handlar om värdighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En riktigt skön och nostalisk blogg, på något sätt !
SvaraRaderaTack. Det kändes fint, på något sätt. / Pelle
SvaraRadera