Floby II

När vi kom till spelningen vid nedläggningen av Floby vårdcentral blev jag riktigt varm i hjärtat. Minst 250 människor hade samlats framför scenen så det var inte utan att man var ivrig att komma igång. Vi bytte snabbt om till de dräkter vi fått och som var något slags operationskläder med vårdföretagets namn på ryggen. Jag skojade också till det lite extra genom att ta på mig ett stetoskop runt halsen och en operationshandske på huvudet. Sune spelade ett snabbt intro och så drog vi igång ”Syster Sussi från Simrishamn (som gärna lutar sig fram)” - en käck låt om en karltokig sjuksyster som jag skrev redan -74 och som var med på det lite missförstådda albumet ”Kvinnoyrken”. Jag kände mig i högform och skojade bland annat till det med att sätta stetoskopet i öronen och lyssna på mitt eget hjärta när jag sjöng den roliga textraden ”...och det bultar under bandaget, när jag tittar ner i dekolltaget, bom bom bom”. Jag tror att man kan säga att vi hade publiken helt i vårt grepp till att börja med men efter några låtar var det som om deras uppmärksamhet plötsligt avtog. Senare fick jag reda på att detta inte berodde på att vi inte höll hög klass på underhållningen, snarare var det för att de inte kommit för att lyssna på oss. Istället var de där för att diskutera med kommunens vårdansvariga politiker. I det läget fattade jag det lite olyckliga beslutet att alla herrar skulle bjuda upp varsin dam och dansa till ”Knaspolskan” från skivan ”Tokigheter mm” från -82. Då utbröt en våldsam diskussion som slutade med att polisen fick ingripa just som jag blev nedknuffad från scen av en liten pigg dam i basker.  Lite otur var att mitt stetoskop fastnade i grillen på polisbilen just som den startat sin sirén, vilket resulterade i ett vansinnigt starkt ljud i mina öron. Det fick till följd att jag inte hörde vad man sa till mig under resten av dagen. Så den långa diskussion den lilla damen hade med oss efter spelningen gick jag helt miste om även om jag försökte hänga med. Jag utgick i alla fall ifrån att hon gillat oss och när hon verkade ha slutat prata chansade jag lite, tackade och sa att hon var välkommen till vår nästa spelning – nedläggningen av Buråsskolan i Mölndal. Småpratet med Sune i bilen på väg hem blev ganska meningslöst för jag hörde inte något av det han sa. Dessutom körde jag väldigt ryckigt eftersom jag hela tiden hörde en polissirén. Men i stort sett tror jag att även Sune var nöjd. Det var ju länge sedan någon av oss spelade för en så stor publik och på det sättet var det ju lite av en comeback.