Göteborgs nöjeskvarter

Efter ”spelningen” på nedläggningen av Buråsskolan kom Sune på idén att vi borde gå ut och fira vårt arvode, vilket jag tyckte lät festligt. Men eftersom Sune skulle asbestsanera en hamburgerbar i Kållered under några nätter och sedan blev väldigt dålig så blev det inte av förrän igår. Då sågs vi på Piccolo Pub i Sävedalen. Ett ställe där man verkligen inte snålar med Bernaissåsen. Mums!
Efter det ville Sune att vi skulle åka in till Göteborg och dansa på ett ställe som han hittat i Gula sidorna. Det hette Peakock och kunde enligt Sune erbjuda både dansrestaurang och nattklubb, något som passade mig perfekt eftersom jag klätt upp mig i min dubbelknäppta marinblå kavaj och matchande seglarmössa. Hyggligt stilig om jag får säga det själv, speciellt om man jämförde med Sune som valt en lite olycklig kombination av turkos T-tröja med texten ”Lithells korv- både tjock och mager” och stickad cardigan med små gula björnar på. En kombination som accentuerade hans korpulens på ett inte helt smickrande sätt. Skall man på dansrestaurang gäller det faktiskt att se bra ut och av egen erfarenhet vet jag att en snygg seglarmössa kan vara just den detalj som gör att man får en extra dans eller två. Så det var med seger i steget jag äntrade etablissemanget. Men just denna kväll blev det inte så mycket dans för någon av oss. Jag kan inte sätta figret exakt på vad det var, men på något sätt kändes det som om vi inte riktigt smälte in. Kanske för att musiken var så smärtsamt hög att vi blev i det närmaste förlamade eller så var det för att vi oturligt nog kommit dit en kväll då det verkade vara skoldans. I något som liknade chocktillstånd blev vi istället stående på samma fläck vid bardisken hela kvällen, tomt stirrande framför oss. Det är intressant hur olika man hanterar sådana situationer. Sune å sin sida satte genast igång att dricka kopiösa mängder färgglada drinkar. Att dom var färglada och konstfullt utsmyckade med bl.a. frukter var på ett sätt lite onödigt eftersom Sune hela tiden hade blicken fäst framåt och inte bevärdigade en enda av drinkarna med en blick innan han svepte dom, då och då tuggande i sig en frukt eller liten parasoll som råkat slinka med in i munnen. Jag å min sida stod i tankar och det tog inte lång tid förrän tårarna började rinnande ner för kinderna eftersom jag dumt nog tänkte lite på det där med livet och kärleken igen. När det gått några timmar började jag inse att det inte riktigt var min kväll och vände mig mot Sune för att föreslå att vi skulle gå hem bara för att upptäcka att han helt försvunnit. Det tog nästan en halvtimme innan jag upptäckte att han kollapsat och fallit ned i en hög på golvet. När jag böjde mig ner för att se hur han mådde upptäckte jag dessutom att jag stod på hans ena hand. Det tog mig säkert en timme att släpa honom till garderoben, kvittera ut hans gitarr och baxa ut honom på gatan. Lustigt nog var det ingen som tog någon notis om oss förutom en vakt som frågade om han var död. Då vaknade Sune till och vrålade att han önskade att så var fallet samtidigt som han måttade flera slag mot vakten med gitarren. Det tyckte jag var lite överdrivet, för även om livet kan kännas lite motigt ibland så tycker jag inte det är något som man behöver överdramatisera. Då är det enligt mig istället bättre att bita i det sura gräset och gå vidare. Hursomhelst så gav vakten igen mångdubbelt och det var en ganska illa tilltygad Sune jag till slut lyckades lägga på golvet i en taxi. Att sitta i sätet var inte aktuellt eftersom taxins ägare enligt honom själv var mer rädd om sin bil än om Sune. Resterna av gitarren fick precis plats i den plaspåse Sune burit på hela kvällen och som till min förvånig innehöll en tandborste, en bok med titeln ”Du är intressant! - Ett modernt konversationslexikon”  och en stor jaktkniv. När jag lämnat av Sune, kommit hem och låg och tänkte tillbaka på kvällen funderade jag en hel del på det där med tandborsten. Sune har nämligen alltid haft väldigt dåliga tänder. Kanske vet jag inte allt om Sune, trots allt.